Avslut
Just i denna stund träffar jag min psykolog för sista gången. Hon slutar på fredag. Hennes tid här är över. Jag vet inte vart hon tar vägen. Det spelar egentligen ingen roll. Vi kommer inte att träffas mer. Efter att ha setts i stort sett varje vecka i ett år, så försvinner hon nu ur mitt liv.
Redan från första början har jag vetat att vi hade ett år. Jag är inte bra på avsked. Det är svårt. Därför underlättar det, delvis, att veta tidsramen. Då är jag från början inställd på när uppbrottet kommer att ske. Ändå är det aldrig enkelt. Uppbrott och avsked gör mig orolig.
För ovanlighetens skull har jag tyckt om min psykolog. Jag har trivts med henne. Trots att vi är jämngamla. Åldern gjorde mig ytterst tveksam från början, men jag anammade 'man ska ha ett öppet sinne'-mottot och det visade sig vara bra. Hon är faktiskt en av de vettigaste jag träffat. Nu står jag alldeles strax utan. I alla fall tills vidare. Hur ska det gå?
En gång i veckan. I ett år, nästan. Det är lång tid. En fast rutin. Jag har faktist funnit den ganska trivsam. Terapi är aldrig enkelt, men det underlättar om man faktiskt trivs med den man går hos. Det är en förutsättning. Dock är det inte alltid så lätt att hitta någon man verkligen trivs med. Utbudet är inte heller så stort. Vår tid blir ett positivt minne. Jag har lärt mig en hel del nytt om mig själv. Sett saker och ting ur nya perspektiv. Sett mitt gamla jag glimta förbi ibland.
Nu fortsätter min resa. På egen hand. Kanske kommer det förbli på egen hand. Kanske kommer någon ny att inta platsen hon haft. Tiden får utvisa. Oron finns där. Kastar skuggor. Jag har den under kontroll. I alla fall just nu. Ett steg i taget. Långsamt.
Fast innan avslut så ska dagens tid nyttjas. Det finns lite lösa trådar att försöka knyta ihop. Jag har med mig en present. Det är säkert inte brukligt. Tekniskt sett är den dock inte till henne utan till barnet i magen, hon är gravid. Det är garanterat emot reglementet. So what? Vår patient/psykolog-relation upphör när mina 45 minuter är slut. Dessutom förtjänar bebisen någon form av kompensation efter att ofrivilligt ha lyssnat på mig i så där 7 månader. Så dé så! Det är inget dyrbart. Bara en liten sak som var så himla söt!
En klok person, fråga mig inte vem, sa en gång att varje avslut är en början. Vi tror på det. Nu börjar nästa kapitel.
The Gift
Redan från första början har jag vetat att vi hade ett år. Jag är inte bra på avsked. Det är svårt. Därför underlättar det, delvis, att veta tidsramen. Då är jag från början inställd på när uppbrottet kommer att ske. Ändå är det aldrig enkelt. Uppbrott och avsked gör mig orolig.
För ovanlighetens skull har jag tyckt om min psykolog. Jag har trivts med henne. Trots att vi är jämngamla. Åldern gjorde mig ytterst tveksam från början, men jag anammade 'man ska ha ett öppet sinne'-mottot och det visade sig vara bra. Hon är faktiskt en av de vettigaste jag träffat. Nu står jag alldeles strax utan. I alla fall tills vidare. Hur ska det gå?
En gång i veckan. I ett år, nästan. Det är lång tid. En fast rutin. Jag har faktist funnit den ganska trivsam. Terapi är aldrig enkelt, men det underlättar om man faktiskt trivs med den man går hos. Det är en förutsättning. Dock är det inte alltid så lätt att hitta någon man verkligen trivs med. Utbudet är inte heller så stort. Vår tid blir ett positivt minne. Jag har lärt mig en hel del nytt om mig själv. Sett saker och ting ur nya perspektiv. Sett mitt gamla jag glimta förbi ibland.
Nu fortsätter min resa. På egen hand. Kanske kommer det förbli på egen hand. Kanske kommer någon ny att inta platsen hon haft. Tiden får utvisa. Oron finns där. Kastar skuggor. Jag har den under kontroll. I alla fall just nu. Ett steg i taget. Långsamt.
Fast innan avslut så ska dagens tid nyttjas. Det finns lite lösa trådar att försöka knyta ihop. Jag har med mig en present. Det är säkert inte brukligt. Tekniskt sett är den dock inte till henne utan till barnet i magen, hon är gravid. Det är garanterat emot reglementet. So what? Vår patient/psykolog-relation upphör när mina 45 minuter är slut. Dessutom förtjänar bebisen någon form av kompensation efter att ofrivilligt ha lyssnat på mig i så där 7 månader. Så dé så! Det är inget dyrbart. Bara en liten sak som var så himla söt!
En klok person, fråga mig inte vem, sa en gång att varje avslut är en början. Vi tror på det. Nu börjar nästa kapitel.
The Gift
Kommentarer
Trackback
