Dåligt Samvete
Jag har lätt för att få dåligt samvete. Är andra glada och nöjda, så är jag nöjd och glad. Även om jag måste slå knut på mig själv för att uppnå det. Jag tycker inte om att göra andra besvikna. Därför säger jag nästan alltid ja när någon ber mig om något. Då slipper jag få dåligt samvete för att jag inte ställer upp etc.
När min bror bestämde sig för att köpa hund lovade jag att ställa upp som hundvakt, i den mån jag kan. Nu är det dags att hålla det löftet. Jag ska passa Åke. Nästa vecka är det bara jag och Åke. Semestern är slut för övriga i familjen och bror jobbar en dryg vecka till. Det blir inga större bekymmer. Åke ska ju hållas i stillhet med endast korta turer utomhus ett antal gånger om dagen. Det är inte så komplicerat.
Problemet är de dagar jag har tider att passa. Möten att närvara på. Min bror vill inte att Åke ska stängas in ensam mer än en gång om dagen, även om det bara är kortare stunder. Jag kan förstå det. Nu handlar det om totalt kanske 4 timmar ensam uppdelat på två gånger. Det tycker inte min bror är bra.
Istället för att ha Åke instängd själv ett par timmar på morgonen, sedan vara med mig och senare bli instängd en stund igen, så tycker bror att jag ska gå upp vid 5-tiden på morgonen och byta sovplats eftersom Åke då slipper bli instängd mer än en gång.
Jag har ingen lust att gå upp vid 5-tiden. Jag skulle självklart kunna tvinga mig upp. Morgonen är inte min starka sida. Jag är seg, oftast finns det en gnutta ångest med i bilden och tidiga morrnar innebär att jag är ganska trött framåt eftermiddagen. Trots att jag vet att tidiga morrnar innebär ett zombieliknande tillstånd (borde kanske skriva sengångarliknande?) för mig, så sa jag snällt att "Nej men jag får väl gå upp då!".
Uhum. Hur tänkte jag där? Jag tänkte inte. Genast väcktes mitt dåliga samvete, och omedelbart föll jag till föga och accepterade premisserna. Vill som sagt inte väcka någons besvikelse eller vara upphov till missnöje. Då kapitulerar jag hellre och anpassar mig, trots att jag vet att jag får betala priset för det senare. I det här fallet blir priset att jag kommer vara trött, tröttare än vanligt, och när jag är trött så blir det lättare för ångesten att få grepp.
Man kan tycka att jag, speciellt efter alla år i terapi, borde ha lärt mig att säga ifrån, säga nej, men icke. Jag har blivit lite bättre på att säga nej, i alla fall ibland, men jag är långt ifrån bra på det. Tvivlar på att jag någonsin kommer bli en bra nejsägare. För min egen skull borde jag helt klart bli bättre på det, men så kommer det där dåliga samvetet och jag sträcker armarna i luften och viftar med den vita flaggan. Jag är hopplös!
Sista ordet är inte sagt än. Det kan komma att ändras, men som det ser ut nu så blir det till att gå upp vid 5-tiden under veckan som kommer. Jippie - not! Jag har ju lovat att ställa upp.
Sengångarbaby - söt men långsam (världens långsammaste däggdjur)
(Bild via Google Images)
När min bror bestämde sig för att köpa hund lovade jag att ställa upp som hundvakt, i den mån jag kan. Nu är det dags att hålla det löftet. Jag ska passa Åke. Nästa vecka är det bara jag och Åke. Semestern är slut för övriga i familjen och bror jobbar en dryg vecka till. Det blir inga större bekymmer. Åke ska ju hållas i stillhet med endast korta turer utomhus ett antal gånger om dagen. Det är inte så komplicerat.
Problemet är de dagar jag har tider att passa. Möten att närvara på. Min bror vill inte att Åke ska stängas in ensam mer än en gång om dagen, även om det bara är kortare stunder. Jag kan förstå det. Nu handlar det om totalt kanske 4 timmar ensam uppdelat på två gånger. Det tycker inte min bror är bra.
Istället för att ha Åke instängd själv ett par timmar på morgonen, sedan vara med mig och senare bli instängd en stund igen, så tycker bror att jag ska gå upp vid 5-tiden på morgonen och byta sovplats eftersom Åke då slipper bli instängd mer än en gång.
Jag har ingen lust att gå upp vid 5-tiden. Jag skulle självklart kunna tvinga mig upp. Morgonen är inte min starka sida. Jag är seg, oftast finns det en gnutta ångest med i bilden och tidiga morrnar innebär att jag är ganska trött framåt eftermiddagen. Trots att jag vet att tidiga morrnar innebär ett zombieliknande tillstånd (borde kanske skriva sengångarliknande?) för mig, så sa jag snällt att "Nej men jag får väl gå upp då!".
Uhum. Hur tänkte jag där? Jag tänkte inte. Genast väcktes mitt dåliga samvete, och omedelbart föll jag till föga och accepterade premisserna. Vill som sagt inte väcka någons besvikelse eller vara upphov till missnöje. Då kapitulerar jag hellre och anpassar mig, trots att jag vet att jag får betala priset för det senare. I det här fallet blir priset att jag kommer vara trött, tröttare än vanligt, och när jag är trött så blir det lättare för ångesten att få grepp.
Man kan tycka att jag, speciellt efter alla år i terapi, borde ha lärt mig att säga ifrån, säga nej, men icke. Jag har blivit lite bättre på att säga nej, i alla fall ibland, men jag är långt ifrån bra på det. Tvivlar på att jag någonsin kommer bli en bra nejsägare. För min egen skull borde jag helt klart bli bättre på det, men så kommer det där dåliga samvetet och jag sträcker armarna i luften och viftar med den vita flaggan. Jag är hopplös!
Sista ordet är inte sagt än. Det kan komma att ändras, men som det ser ut nu så blir det till att gå upp vid 5-tiden under veckan som kommer. Jippie - not! Jag har ju lovat att ställa upp.
Sengångarbaby - söt men långsam (världens långsammaste däggdjur)
(Bild via Google Images)
Kommentarer
Trackback
