Magångest

Min mage ger mig ångest. Världens ångest. Helst vill jag krypa in i en mörk vrå och aldrig visa mig igen. Då behöver ingen någonsin se min groteska mage. Det skulle vara skönt. Väldigt skönt.

Magen är vidrig. Enorm. Sladdrig. Och i högsta grad synlig. Det stör mig. Jag har ölkagge och jag dricker inte ens öl. Fy f*n!

Jag bär i stort sett all min övervikt runt magen, och låren. Det är föga smickrande. Snarare oerhört frustrerande och ångestgivande. Speciellt som den tycks vägra att försvinna. Tyvärr verkar det inte som att jag är skapt så att kilona snällt ramlar av trots att jag anstränger mig.

Visst har jag gått ner en del. Magen har dock inte ändrats till det bättre. Jag har fortfarande många kilon kvar att gå ner. Det gör mig tokig, att det aldrig tar slut. Största delen av vikten är ju tack vare mediciner och depressionen. Jag vill bli av med den. Den ska bort, bort, bort!

Det är inte så att jag eftersträvar size zero. Inte på något vis. Jag vill komma i bättre form. Få bort det mesta av magen. Känna mig bekväm igen. Jag skapad med kurvor. Det går inte att komma ifrån, och jag har ingen önskan att bli av med kurvorna heller. Brukade trivas alldeles ypperligt med min kropp - innan det gick överstyr. Jag vill bara bli av med magen och låren, komma i bättre form och trivas med mig själv igen. Varför ska det vara så svårt?


That's how I feel!

(Bild från Google)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0