Oskriven Måndag
För första måndagen på på drygt ett år, med några få undantag, är min måndag helt obokad. Ingen tid att passa. Det är första gången på drygt ett år som jag inte behöver ägna en måndagmorgon åt att gräva i mig själv. Inte behöver försöka sätta ord på mina känslor eller ventilera mina tankar högt. Det känns faktiskt lite konstigt. Även om det ibland varit motigt att åka dit så har det trots allt blivit en vana, rutin. Stundtals har det varit skönt att ha den där tiden. En fast punkt att hålla fast vid. Nu får jag klara mig på egen hand.
Jag sitter här och filosoferar medan jag äter frukost. Det känns lite ovant att kunna äta frukost i lugn och ro en måndag. Särskilt när man vet att det kommer att vara så även fortsättningsvis. Det tråkigaste med uppbrottet är att jag verkligen tyckte om henne och kände mig bekväm med att blotta mitt innersta. Jag är ytterst sällan bekväm med att öppna mig, släppa in andra. Oh well. Det sägs att det finns ett syfte med alla människor man möter - oavsett om man färdas tillsammans under längre eller kortare tid, så man får vara tacksam över den tiden man fick. Speciellt om man uppskattat personen!
Så jag njuter av att kunna äta frukost i lugn och ro. Mille värmer mina fötter. Vi har inga planer för dagen utan tar den som det kommer. Dock ska vi hålla tummar, och tassar i Milles fall, för Åke. Han befinner sig just nu på Strömsholms Djursjukhus. Vi hoppas att allt går bra, och att prognosen ser bra ut. Just nu väntar jag på att få höra vad som sagts efter första undersökningen, men han ska även röntgas etc så det dröjer nog innan jag får någon form av besked om vad som händer. Tummarna hålls dock, hårt!
Monstret himself!❤
