Oslo

Min tankar går till offren och deras anhöriga efter attentaten i Oslo och Utöya.

Jag är mållös. Förstummad. Det finns inga ord. Ingen förklaring. Det kommer aldrig att finnas någon förklaring. Liksom det aldrig har funnits förklaringar när liknande attentat ägt rum. Våld har inga ord. Inga förklaringar. Vansinnet är våldets språk. Och vansinnet går inte att förstå.

Våldet finns omkring oss. Vi kan inte blunda för det. Ju närmare det kommer desto svårare är det att bortse från det. Våldet existerar. Det går inte att ignorera. Vi kan uttrycka får avsky. Vi kan fördömma. Våldet försvinner inte för det. Oskyldiga har dött. Oskyldiga kommer att dö. Fel plats vid fel tidpunkt fäller avgörandet om liv och död. Rysk roulette. Och någonstans sitter någon och bestämmer vad som kommer att bli fel plats vid fel tidpunkt. Någon som har gett sig själv rätten att bestämma över liv och död. En vansinnets aktör. Det har ingen betydelse om vansinnet kommer i skepnad av en terroristgrupp eller en ensam person. Vansinne är vansinne. Det som skett går inte att göra ogjort. Ändå måste vi samtidigt komma ihåg att påminna oss om en annan sanning: Hat föder hat. Hat föder våld. Mer våld.

Mina Oslovänner befann sig på rätt plats när vansinnet slog till. Jag är personligen inte drabbad. Det är jag oändligt tacksam för. Enormt lättad över. Jag är tacksam över att inte vara en av dem som förlorat någon. Och mitt i tacksamhet och lättnad så sörjer jag med alla dem som miste någon idag. Jag hoppas att de drabbade ska få upprättelse. Att den skyldige får sitt straff. Och mest av allt hoppas jag att det kommer en dag när de som förlorat en älskad återigen orkar möta morgondagen. Jag hoppas.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0