☆World of Mica☆

Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Vem jag är. Fast egentligen vet jag vem jag är. Djupt där inne vet jag vem jag är. Jag måste bara återfinna självkänslan och styrkan i att vara jag.

Det jag vet är att J betyder mycket. Väldigt mycket. Tycker om att ha honom i mitt liv. Jag vill ha honom där. För allra första gången känner jag mig helt bekväm med en kille. Vi kan prata om precis alls. Och trots alla mina brister så tycker han om mig precis som jag är. Jag känner det. Jag förstår det inte alltid, men han ser bortom allt det negativa i min tillvaro. Det känns bra. Han är uppriktig! Jag litar på honom. Det skrämmer och fascinerar. Lockar. Han känns trygg. Jag kan vara mig själv. Han tycker om mig som jag är. Vill ha honom i mitt liv. Vill se vart det kan leda. 

Samtidigt känns det inte rättvist. Jag vill inte stå i vägen för honom. Han förtjänar så mycket mer. Även om han tycker om mig precis som jag är, så är jag ett hinder. Han bor där. Jag bor här. Det är många mil emellan. Milen i sig vore inget problem om det inte vore för min fobi mot buss och tåg. Det försvårar möjligheterna att ses. Det ska inte bara vara upp till honom att förflytta sig. Jag vet det. Det är inte rättvist. Jag vill ses. Jag vill åka till honom. Förbannar paniken. Förbannar ångesten.

Jag borde släppa taget om honom. Ge honom en möjlighet att träffa någon på närmare håll, eller någon som saknar fobier mot transportmedel. Tycker man om någon på riktigt så släpper man taget, sägs det ju, men om man inte kan släppa taget? Om man vill hålla kvar. Om man vill tycka om. Mycket. Vill vara nära. Vad gör man då?

Ingenting är enkelt. Förmodligen är det inte meningen att något ska vara enkelt. Ändå önskar jag att det vore lite lättare. All You Need Is Love, Right? Jag hoppas att det räcker. Och jag hoppas att jag kan bemästra paniken. För jag är inte beredd att släppa taget. Inte än. Inte nu. Kanske aldrig.