Spillror Av Drömmar
Jag hade en plan. En livsplan. En ambition och önskan. Den var enkel. Jag hade den helt klar för mig.
Efter studenten skulle jag studera till journalist på JMG i Göteborg. Examen efter 3 år. Jobba mig varm i yrkeskläderna. Siktet inställt på utrikeskorrespondens. Rapportera från krigshärjade länder. Vägra låta omvärlden blunda för det som sker bortom våra egna landsgränser. Granateld och kulsprutsregn skulle tillhöra vardagen (trots att jag är skotträdd). Det skulle vara min tillvaro under några år.Sedan skulle jag rota mig i Sverige igen. Bilda familj. Gärna första barnet innan 30. Ett halvt fotbollslag, helst, med tiden. Barnskratt. Tjo och tjim.
Det var min plan. Min Dröm.
Livet är ingen dröm. Det har jag lärt mig den hårda, smärtsamma vägen. Livet är livet. Man kan önska och drömma. Hoppas och tro. Det står en fritt. Man kan dock inte styra och bestämma över det. Det har sin egen gång. Sin egen väg. Livet låter sig inte planeras. Ibland finns bara spillror kvar.
Jag är en spillra. En spillra av den jag en gång var. En spillra av den jag en gång trodde jag skulle komma att bli. En blek skugga av mig själv ibland spillror av krossade drömmar. Jag vet varken ut eller in. Jo, en sak vet jag; jag saknar den person jag en gång var. Nu återstår bara ett virrvarr. Ett kaos.
Av min ursprungsdröm finns ingenting kvar. Den måste omformas, igen. Ambitioner måste repareras. Hittas. Kvar finns egentligen bara drömmen om barn. En önskan och en längtan efter. Ett gnista av hopp. Ett ljus i mörkret. Min tro är att barnskratt är livet. En skatt. Min tro är också att kärlek är meningen med livet. Det måste vara så. Jag håller fast vid det. Och hoppas att livet slutligen leder mig rätt. Det är min önskan nu; att hamna rätt och hitta mig själv igen. Det är allt.
