☆World of Mica☆

Jag hör U2's "Sunday Bloody Sunday" på repeat inuti mitt huvud. Fast Sunday är utbytt mot Monday. Och min version är mindre politisk. Den handlar definitivt inte om beskjutningen av civila i Derry, Nordirland 1972. Min version handlar om min motvilja mot just måndagar.

Måndagar är, och kommer förmodligen alltid vara, ett gissel. Ett nödvändigt ont. Det går liksom inte att utrota dem heller. Man får bara bita ihop och se glad ut. Världens alla måndags fans får säga vad de vill. Det finns inget hippt med måndagar. Inget käckt, coolt, klämmigt eller lattjo heller för den delen. Måndagar bara är.

Förmodligen är det mig det är fel på. Så är det nog. Garanterat. Jag har kolossala brister när det gäller att se det positiva i måndagar. Jag är nog totalt oförmögen att se allt gott en måndag kan föra med sig: starten på något nytt, ett oskrivet blad etc. I min värld innebär måndag mest att det är långt till helgen. Sån är jag. Måndagar får mig ofta att känna mig överkörd.

Idag känns det riktigt motigt att det är måndag. Jag har ingen lust alls för just denna måndag. Idag blir det terapisamtal som vanligt - stadigt måndagsnöje - och sen blir det även läkarbesök på psykmottagningen. Usch. Jag gillar inte läkarbesök. Känner mig alltid otillräcklig. Bedömd. Särskilt när det är ny läkare. Precis som måndagar är det dock ett nödvändigt ont. Kanske nya idéer kommer upp idag? Hoppas kan man alltid.

Det finns inte så mycket annat att göra än att bita i det sura äpplet och sätta lite fart. Så jag biter i det nämnda äpplet och kickar igång den här måndagen genom att bege mig i riktning mot duschen. 

Faktiskt så finns det en bra sak med måndagar och det är den absolut bästa väckarklockan J. Han rockar!