Walk a Mile in My Shoes
"Walk a mile in my shoes
Walk a mile in my shoes
Yeah, before you abuse, criticize and accuse
Walk a mile in my shoes"
"Walk a Mile in My Shoes" - Elvis Presley
Man kan försöka intala sig att det inte spelar någon roll. Att de inte spelar någon roll. De känner en inte. Deras åsikt räknas inte. Man kan försöka intala sig allt man orkar. Försöka tills man storknar och kvävs av sina egna försök. För i slutänden spelar det roll. Oavsett om de inte känner en eller vet vem man är. Det spelar roll. At the end of the line it does matter!
Det är konstigt att andra har den makten. Totala främlingar. Människor häver ur sig saker. Kanske inte alltid medvetet. Ibland utan att tänka. Men sagt är sagt. Det går inte att få osagt. Går inte att sudda ut. Det finns kvar. Ord försvinner aldrig. Man vill inte ta åt sig. Ändå gör man det. Man vill låtsas att det var någon annan de kommenterade. Ändå vet man att det var man själv som kommenterades. Vem gav er rätten att vara nedlåtande? Vad har jag gjort er?
Jag är högst medveten om att jag är stor. Trots att jag undviker speglar så är det svårt att undgå det faktum att jag är överviktig. Jag bor i den här kroppen. Den tillhör mig. Den är min. Jag kan inte undkomma den hur jag än försöker. Vare sig jag vill det eller inte så är den min. Vi hör ihop. Kroppen och jag. Jag och kroppen. Vi är ett. Det finns ingen anledning för dig att påpeka det uppenbara. Jag känner den här kroppen bättre än någon annan. Jag vet historien bakom varje ärr. Varje skrymsle. Varje vrå. Och oavsett vad jag tycker om den, så är den min. Din åsikt kan du behålla för dig själv. Jag har inte bett om den. Jag vill inte ha den.
Du kan inte döma mig hårdare än vad jag dömer mig själv. Jag är min egen domare. Domen är inte nådig. Jag vet vad jag dömer. Det vet inte du. Jag vet vad som ligger bakom. Det vet inte du. Du har inte ens brytt dig om att tänka tanken att det kanske ligger något bakom. Du har inte tänkt på att varje människa är en historia. Du dömer det du ser. Du dömer ytan. Men ytan säger ingenting om vem jag är. Det intresserar dig tydligen inte heller. Du dömer ändå.
Om vi bytte plats för en dag. Eller bara för några timmar. Så kanske du inte längre skulle vara lika snar att döma. Då kanske du skulle inse att det finns långt mycket mer än bara lättja bakom min vikt. Då kanske du tänker dig för nästa gång - innan du fäller en kommentar om någon. Kanske skulle du lära dig att varje människa är en historia. Att ytan inte på något vis visar vad som finns bakom.
Så jag ber Dig; Before you abuse, criticize and accuse - walk a mile in my shoes!
