Värmen Tröttar Ut
Värmen gör mig trött. Det gör mig inte unik på något sätt. Dock är det ren och skär fakta. Värme är uttröttande. Jag blir tröttare än vanligt när det är varmt. Det beror inte enbart på att nattsömnen är sisådär. Värmen i sig är sövande. Det är ju därför människor i varma länder tar siesta mitt på dagen. De går hem. Gömmer sig i hemmets svalka. Vilar. Det gör vi inte här.
Där blommar allting upp framåt skymningen när värmen inte är lika tryckande. De underbara dofterna från tavernor och den söta doften av blommor blandas med sorlet från människor som myllrar ut från sina hem för att umgås. Det blir nattsvart direkt. Ändå upplever man aldrig mörkret som mörkt. Kanske för det runt omkring en sjuder av liv. Mörkret blir som en stor famn. Och över alltihop vilar doften av hav som en slöja.
Här sjuder det av liv från morgon till kväll. Det finns inte utrymme för siesta. Man arbetar på dagarna och umgås under de dyrbara, ljusa kvällarna. Vila hör hemma på vintern. Så mycket som möjligt ska hinnas med under sommaren; stranddagar, utflykter, umgänge - allt det där som man inte kan göra under den mörkare halvan av året. Det som inte framstår som lika lockande när inte solen skiner och himlen är ljusblå. Människor lever upp och sjuder av aktivitet. Man ska vara aktiv.
Men när orken inte finns, så blir allt det om hör sommaren till borden: man borde hänga på stranden, göra utflykter åt alla håll och kanter, umgås konstant etc. Och man borde ha planer för semestern. Allt det man borde blir en press. Ett krav man inte kan leva upp till. Inte för att man inte vill utan för att man helt enkelt inte orkar. Och alla frågor om de planer man förväntas ha inför sommaren gör att man känner sig otillräcklig. Jag känner mig otillräcklig.
Det är inte så att jag inte vill vara aktiv och ha almanackan full av planer. Jag vill. Problemet är att jag inte orkar. Jag håller så smått på att lära mig att det är så det är. Det är ingenting jag tänker acceptera. Dock har jag lärt mig att jag måste hushålla med orken. Konsekvensen av att inte hushålla med energin är att jag faller. Och det tar tid att återhämta sig. Det kostar med andra ord mer än vad det smakar.
Så nej, jag har inte almanackan full. Jag har inte en oändlig lista av utflyktsmål. Ingen semester är inbokad. Och inte är kvällarna fullbokade med grillningar. Jag tar det som det kommer. Anpassar mig efter orken.
Jag tycker om värme. Det är en underbar kontrast till vinterns kyla. Dock är det ett faktum att värmen stjäl ork. Och ork är en bristvara hos mig. Utan ork finns det inte mycket aktivitet. That's how it is! Det betyder inte att sommaren blir händelselös. Den blir bara inte lika ambitiös som många andras. Och den kommer innehålla en hel del vila.
Bild från TripAdvisor
Igloo
Jag vill ha en igloo. Inte glassen utan en riktig igloo. Jag har inget emot värmen dagtid. Ingenting alls. Nattetid är det en helt annan sak. Jag kan inte sova när det är varmt. Sängen förvandlas till ett kaos av trassliga sängkläder. Och jag vaknar var och varannan kvart. Trots öppna fönster och fläkt. Jag är helt enkelt inte skapad för att sova i värme.
När jag ska sova vill jag ha det svalt. Gärna kallt. Jag sover aldrig så bra som när det är kallt i rummet. Vintertid, när temperaturen glider neråt -2OºC och innetemperaturen sjunker, då sover jag som bäst. Gärna med fönstret lite på glänt. Underbart!
Summa summarum: Det får gärna vara varmt dagtid, men nattetid vill jag ha det kallt. Allt för bästa sömnkomfort. Sömnen är trots allt viktig. Give me an igloo!
Ta Mig Till Havet...
"...och gör mig till kung.
Kung över sommar'n och natten.
Sanden är fuktig och kvinnan är ung..."
Värmen får mig att längta till havet. Jag vill andas friska och salta vindar. Känna doften av salt och tång. Ja, till och med höra de förbannade fiskmåsarna skria i skyn. Dock kan jag knappast bli kung. Och speciellt ung är jag kanske inte heller. Sången och jag kanske inte matchar perfekt, men vi har samma önskan: ta mig till havet!
Havet har alltid haft en dragningskraft på mig. Vatten i sig lockar, men just havet är speciellt. Vågorna som rullar in. Ibland i en mjuk rörelse så skummet bara krusar ytan. Ibland våldsamt med ett dån så att skummet yr. Sövande kluckande eller rytande. Stilla eller vilt. Det är något lugnande i havets alla skepnader.
Om reinkarnation existerar, så var jag förmodligen någon form av vattenvarelse i ett tidigare liv. Det känns så. Havet känns hemma. Tryggt. Synd bara att man inte har havet eller åtminstone en sjö som närmaste granne.
Den värme som just nu råder gör längtan till havet starkare än vanligt. Jag vill sitta på en klippa och titta ut över havet. Lyssna på vågorna. Se hur vattenytan ständigt förändras. Sitta där och bara vara. En bok vid min sida. Havet som sällskap. Kameran tillhands så att ögonblick kan frysas.
Jag får nog ta en tur ut till kusten en dag. Hoppa mellan klippor. Plocka snäckor. Bada fötterna. Andas hav och sol. Härligt.
Platt Persika
Platt Persika
Mjukglass
Mjukglass
In the Company of the Courtesan - Sarah Du...
In the Company of the Courtesan - Sarah Dunant
Mystisk Farkost
Här sitter man i godan ro och äter frukost. Kastar ett öga ut genom köksfönstret. Då ser man en gul jätteboll på hjul. Eh? Wooot? Mysko deluxe!
Mystisk farkost
Krokodilskål får hundpatienter godis ur. J...
Krokodilskål får hundpatienter godis ur. Jag är lite sugen på skålen.
Morden i Midsomer
Det finns en sak som är säker: ingen sommar utan "Morden i Midsomer". Det är dagens sanning. "Morden i Midsomer" ÄR sommar. I min värld är det så. Därför blev jag glatt överraskad över det faktum att traditionen håller i sig - de visar serien i år igen. Det trodde jag inte. Förra sommaren visades nämligen de sista avsnittena med DCI Tom Barnaby som huvudperson. Hans efterträdare tillika kusin, DCI John Barnaby, introducerades. Jag trodde dock att det skulle dröja innan de nya avsnitten visades. Jag hade fel. Det är jag glad för!
Jag blev dessutom glatt överraskad över att serien håller sig. Trots ny huvudperson. Det fungerar faktiskt. Ovanligt bra dessutom. Oftast faller ju serier platt när en huvudperson byts ut, men så är inte fallet här. Charmen finns kvar. De har inte skapat en kopia av Tom Barnaby utan en ny karaktär som faktiskt smälter in fint. Fantastiskt. Sommaren är räddad! Eller åtminstone tisdagskvällarna.
Bilden lånad från en artikel i The Guardian
Veckans Naglar
Bas: Metal Glitz (682) Top: Subway Green (806)
Lugnande Besked
Dagens veterinärbesök avlöpte väl. Det gav lugnande besked. Visserligen kunde det varit bättre, men det kunde även varit värre. Vi nöjer oss med att det trots allt var någorlunda positivt. Förutom att han skällde ut en liten hund, tror inte hunden i fråga fick några bestående men, så uppförde sig Åke exemplariskt. Han är för go den hunden!
Han fann sig i att återigen bli klämd och känd på. Trots att det gjorde ont när leder sträcktes, böjdes etc så protesterade han inte det minsta. Kanske förstod han att det är till för att hjälpa honom. Oavsett så kunde han inte ha uppfört sig bättre. Det trots att det var riktigt, riktigt varmt. Puh!
Efter en spruta med lugnande somnade han in och fotograferades åt alla håll och kanter. Alla leder röntgades: armbågar, bog och höfter. Tack och lov visade sig höfterna se bra ut likaså bogen. Däremot var det värre med armbågarna. Speciellt den vänstra. Tydligen lider Åke av armbågsdysplasi och han behöver opereras för detta. Dessutom lider han fortfarande av panosteit (inflammation i benen - rörbenen vill säga). Det är helt klart inte lätt att vara en liten kille i en stor kropp.
Operationen ska äga rum inom en ganska snart framtid. Tyvärr utförs inte denna typ av operation på så många platser i Sverige. Veterinären sa att sannolikt var att Åke skulle komma att opereras på Strömsholms Djursjukhus. Dock får brorsan besked på torsdag när de skulle ringa från veterinärmottagningen och tala om när och var de fått operationstid.
Det är givetvis oerhört trist att Åke behöver opereras. Vi hade hoppats på att det kanske inte skulle behövas, men samtidigt var bror inställd på att det nog skulle komma att bli så. Förhoppningsvis gör operationen att Åke blir mycket bättre. Det är huvudsaken. Vi vill ju att Åke ska kunna springa, skutta och leka ordentligt som valpar ska. Nu blir det bara koppelpromenader tills vidare. Inget lek och bus.
Nu har vi fått besked. Någorlunda lugnande besked. Bror slappnade av en aning även om han önskar att Åke inte skulle behöva gå igenom det som ligger framför honom. Åke tar det hela med ro. Han har ju äntligen fått mat. I hans värld är det huvudsaken. Och att husse är i närheten. Då är han glad.
Kan även varmt rekommendera Min Veterinär i Skövde. Jättetrevlig personal!
Finaste Åke i undersökningsrummet
Weeii!
"Colourise My World - I'm So Sick of Black and White"
Idag fick jag äntligen lite post. Jag älskar post. Rolig post. Brev. Paket. All post som gör en glad. Till den kategorin hör inte räkningar. Idag fick jag två paket. Weeii!
Paketen var väntade. Jag har själv beställt dem. Det hade nödvändigtvis inte behövt innebära att de skulle komma just idag. Det ena paketet innehöll J's ena födelsedagspresent. Dock inte de rödvitblommiga boxershortsen han pratade om. Var fick han den idén ifrån? Förhoppningsvis blir han glad i alla fall. Han behöver den och den är snygg. Me like! Idag har jag även inhandlat den andra presenten, så nu är födelsedagspresenterna klara. Go me!
Det andra paketet var till mig. Min tröstshopping. Självbelöning. Unnade mig några nya nagellack. Från IsaDora, så klart! Färgsätter tillvaron. Eller åtminstone naglarna. Köpte baslack som var nedsatt till halva priset. Sen köpte jag även några toplack - graffiti nails. Här ska målas!
Baslack - Wonder Nail
(624) Baby Blue
(633) Violett Vain
(682) Metal Glitz
Toplack - Graffiti Nail
(803) Masterpiece Pink
(804) Yellow Crew
(806) Subway Green
Inköpen + en liten treat innehållande prover av Viva La Juicy från Juicy Couture och Frizz Remedy från Aussie
Veterinärbesök
Finaste Åke ska tilll veterinären idag. Han ska dit och röntgas. Brorsans charmiga nallebjörn är nämligen halt. Inte bra. Det är meningen att en 8 månaders valp ska kunna springa och skutta. Det hör liksom till. Speciellt när det finns så många anledningar till att skutta. Och när man har en kompis att busa med. Då är det extra tråkigt och frustrerande att tvingas hålla sig stilla.
Jag har lovat brorsan att jag ska följa med till veterinären. Vi håller tummar och tår att det inte är något allvarligt. Vi hoppas innerligt att det är något som går att åtgärda. Samtidigt är vi väl medvetna om att det kanske inte finns någonting att göra. Vare sig det är ett svar vi vill ha eller inte, så kommer vi i alla fall att få veta idag. Vi slipper ovissheten.
Åke är inte helt nöjd med dagens upplägg. Han vill ha mat. Tyvärr ska han vara fastande. Försök förklara det för en hungrig schäferkille. Just nu är det därför frustrerande att vara Åke. Allting som kan tänkas vara ätbart lever farligt. Desvärre ska vi inte vara där förrän klockan 14:00 så stackaren får helt enkelt gå hungrig.
Hoppas, hoppas, hoppas att charmtrollet kommer att bli helt bra igen!
Gäsp
♥
Rasmus
Jaha, då ser man tydligen ut som en Rasmus. Jag? Ja, mycket ska man få vara med om... Dock måste jag ju uppenbarligen se ut som en Rasmus när nu personen trodde att jag var Rasmus.
Scener från ett väntrum:
Jag sitter helt lugnt i en ganska bekväm fåtölj i väntrummet. Bekväma stolar i väntrum är högst ovanligt. Det känns mindre väntrumsaktigt med bekväma stolar. En reflektion jag gjort. Jag satt där i den ganska bekväma fåtöljen. Helt lugnt och pillade med sakerna i min väska. Det slog mig att jag borde investera i ny väska. Min är trasig. Sittandes där minding my own business tittar det in en person. En man. Han tillhör personalen. Det syns. Om inte annat är mappen med papper i hans hand bevis nog för att konstatera det. Han tittar sig omkring i det tomma väntrummet. Fastnar med blicken på mig. Jag nickar som hälsning. Vet att det inte är mig han söker. Så jag återgår till minding my business. Hans blick är dock kvar på mig, så jag tittar upp igen.
Mannen (med frågande tonfall): Rasmus?
Jag (smått förvånat tonfall): Eh, nej...
Mannen: Nähä.
Mannen går därifrån. Kvar sitter jag, lätt chockad, och undrar hur jag plötsligt kom att se ut som en Rasmus. Jag undrar fortfarande.
Min osäkerhet inför denna Rasmushet är så djup att jag till och med sms:at ett antal personer och frågat om jag ser ut som en Rasmus. Alla har vänligt nog besvarat denna fråga med Nej! Det värmer. Trots dessa betryggande Nej! så har jag en känsla av att min osäkerhet kring min eventuella Rasmushet finnas kvar ett tag.
It's just another manic Monday..., typ.
En RIKTIG Rasmus! (bilden från Google)
"Morgon i Jenin" - Susan Abulhawa
Trots att jag egentligen borde sätta lite fart, jag måste snart åka, så kände jag att jag bara måste nämna boken jag nyss läste: "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa. Det är närmare en vecka sedan jag läste ut den, men den lever kvar. Den berörde mig djupt. Som så många andra böcker där bakgrunden är verklighetsbaserad, även om personerna är påhittade. Ett boktips så här på måndagsmorgonen!
"Susan Abulhawa gestaltar de mänskliga aspekterna på en av vår tids mest svårbearbetade politiska konflikter och visar på varje människas behov av ett hemland, sammanhang och trygghet.
Palestina 1940. Olivodlaren Yehya Abulheja lever som hans förfäder gjort före honom med sin familj i den rofyllda byn Ein Hod. Men när staten Israel utropas 1948 krossas friden i Ein Hod för all framtid och samtliga invånare tvingas bort ifrån sina fädernehem och flyttas till ett flyktingläger i Jenin. Yehya tvingas fly med sin hustru Basima och deras vuxna söner Hasan och Darweesh. Under flykten rycks Yehyas barnbarn Ismael ur sin mor Dalias famn av en judisk soldat som överlämnar gossen i gåva till sin svårt traumatiserade hustru, en överlevare från Förintelsen. Lille Ismael växer upp som David Avaram och kommer som israelisk soldat att slåss mot sin biologiska familj.
I flyktinglägret i Jenin föder Hasans hustru Dalia ytterligare ett barn, dottern Amal som är bokens egentliga berättare. Amal överlever med nöd och näppe sexdagarskriget 1967 gömd i ett skyddsrum och hamnar så småningom i en flickskola i östra Jerusalem där hon får sin utbildning, för alltid skild från sin familj. När den israelisk-palestinska konflikten når sitt crescendo 1982 förlorar Amal i stort sett alla hon älskar i kriget i Libanon. Hon tvingas fly till USA och uppfostrar på egen hand sin nyfödda dotter Sara och skapar sig en egen tillvaro.
När Amal, många år senare, får besök i USA av en israelisk man vid namn David, på jakt efter sin rätta identitet, knyts de lösa trådarna i väven ihop och hon väljer att återvända till Mellanöstern med sin dotter. Tillsammans upptäcker de ett splittrat hemland som kanske aldrig mer blir sig likt."
Text och Bild lånad från AdLibris
Monday Bloody Monday
Jag hör U2's "Sunday Bloody Sunday" på repeat inuti mitt huvud. Fast Sunday är utbytt mot Monday. Och min version är mindre politisk. Den handlar definitivt inte om beskjutningen av civila i Derry, Nordirland 1972. Min version handlar om min motvilja mot just måndagar.
Måndagar är, och kommer förmodligen alltid vara, ett gissel. Ett nödvändigt ont. Det går liksom inte att utrota dem heller. Man får bara bita ihop och se glad ut. Världens alla måndags fans får säga vad de vill. Det finns inget hippt med måndagar. Inget käckt, coolt, klämmigt eller lattjo heller för den delen. Måndagar bara är.
Förmodligen är det mig det är fel på. Så är det nog. Garanterat. Jag har kolossala brister när det gäller att se det positiva i måndagar. Jag är nog totalt oförmögen att se allt gott en måndag kan föra med sig: starten på något nytt, ett oskrivet blad etc. I min värld innebär måndag mest att det är långt till helgen. Sån är jag. Måndagar får mig ofta att känna mig överkörd.
Idag känns det riktigt motigt att det är måndag. Jag har ingen lust alls för just denna måndag. Idag blir det terapisamtal som vanligt - stadigt måndagsnöje - och sen blir det även läkarbesök på psykmottagningen. Usch. Jag gillar inte läkarbesök. Känner mig alltid otillräcklig. Bedömd. Särskilt när det är ny läkare. Precis som måndagar är det dock ett nödvändigt ont. Kanske nya idéer kommer upp idag? Hoppas kan man alltid.
Det finns inte så mycket annat att göra än att bita i det sura äpplet och sätta lite fart. Så jag biter i det nämnda äpplet och kickar igång den här måndagen genom att bege mig i riktning mot duschen.
Faktiskt så finns det en bra sak med måndagar och det är den absolut bästa väckarklockan J. Han rockar!
Kameralek
Eftermiddagen har ägnats åt att leka med käre brors Nikon D40. Lillkompisen var glad assistent och modell. Nikon är ett nytt märke för mig. Under fotolektionerna i skolan användes Canon och min egen systemkamera är en Minolta. Båda krävde filmrullar.
Sedan några år tillbaka är en Olympus FE-280 (kompakt) min ständiga följeslagare. Tyvärr är den långt ifrån tillräcklig. Dessvärre har jag inte haft råd att uppgradera den till en bättre eller ännu bättre införskaffa en digital systemkamera. Det händer alltför sällan att en splitterny superfin digitalkamera faller från skyn. Tänk vad underbart det vore bra!
Turligt nog har man en snäll bror! Känner mig inte riktigt hemma med hans kamera ännu. Och tyvärr har han bara ett objektiv till det, men det är absolut bättre än ingenting. Så fort pengar finnes så ska det helt klart investeras i en kamera. Dock lär det nog dröja ännu ett tag. Infogar några av dagens bilder.
Plane in the Sky
Sunny Cloud
Plymsvans
Solmys
Körsbär
Äppelkart
Rosenknopp
Mission Complete
Vi har haft en bra vecka tillsammans, lillkompis och jag. Han har skött sig nästan hela tiden. Fast det är å andra sidan inte så svårt att sköta sig när man mest ligger i knät. Det är bara att konstatera att han är en riktig knähund. Han gillar helt enkelt att vara nära. Inget fel i det. Vi har varit på tippen, lekt i vattenpölar, kastat Pigge (liten blå pipigelkott), myst i soffan, åkt bil, ätit mjukglass och varit ute. En lugn vecka för en liten semesterhund. Jag tror dock att han kommer bli mer än lycklig när han får träffa matte och husse igen. Och vi kommer ju träffas varje dag i alla fall.
På grönbete
Fotändan på sängen
På vardagsrumsmattan
Med kompisen
I väntan på mjukglass
Galen
Söt!
Trädgårdsarbete
Solen har beslutat sig för att hedra oss med sin närvaro. Idag är det därför kanonväder. Härligt! Dagen till ära står därför trädgårdsarbete på schemat. Buskar behöver ansas innan trädgården antar en mer djungellik skepnad. Djungel känns förvisso härligt exotiskt, men kanske inte fullt lämpar sig för svensk trädgård? Här ansas i alla fall buskar för fullt. Inte mycket buskar som återstår när vissna grenar tagits bort, mest bara små gröna kvistar. Lite charmigt. Högen med grenar på marken växer dock snabbt. Och ska förflyttas till högen med sånt som ska eldas.
Hundarna uppskattar alla pinnar. Det är som himmelriket i pinnform plötsligt landat framför deras tassar. Utbudet är enormt. Det är uppenbarligen svårt att bestämma vilken pinne som är den absolut bästa. Alla pinnar behöver provsmakas. Provbäras. Pinnarna verkar helt klart ha fått fötter för de förflyttar sig. Härligt att se hundarnas pinnlycka.
Något icke pinnliknande trivdes i skottkärran. Gammelmannen flydde kameran.
Ger en hjälpande tass?
Nosar rätt på nya pinnar
Lillkillen hjälper också till.
Jag blir TOKIG!
Gaaah! Jag blir TOKIG! På riktigt denna gången. I alla fall nästan. Här bestämmer man sig för att fixa till bloggen liten. Sätta lite färg på den. Efter lite krånglande får man äntligen till det. Skönt! Då tar man itu med att göra en header. En mer personlig variant. Vad händer då? Jo, den vägrar bli i exakt storlek - trots att jag knepat och knåpat i en evighet. Jag har kvadrupelkollat width för headern - knappar in siffrorna i Photoshop och ändå blir headern för liten. Det ser ta mig tusan inte klokt ut. Suck. Kvintupelsuck!
Jag antar att dock att det är dags att lägga ner projektet för idag. Innan datorn får en gratis flygtur ut genom fönstret. Det får helt enkelt bli en annan dags projekt att försöka fixa headern. Tji fick man för att man plötsligt fick ett litet ambitiöst ryck.
Jordgubbspannacotta
Jordgubbspannacotta
Tomater
Dagens utflykt blev en tur på Kinnekulle för att införskaffa lite tomater. Närodlat. Fint ska det vara! Solen bemödade sig dessutom med att titta fram. Riktigt fint väder under seneftermiddagen. Inte fy skam!
Jordgubbspaj
Glad Midsommar!
Då var Sveriges "nationaldag" här: Midsommar. Härligt. Och som traditionen sig bör är himlen sådär lagom molnigt grå med stänk av blått. Dessutom tittar solen, titt som tätt, faktiskt fram mellan molnen.
GLAD MIDSOMMAR!!!
Bilden via Google.
Min Bil Är Min Älskarinna
En dokumentär med just denna titel "Min Bil Är Min Älskarinna" visas just nu på kanal 5. Där presenteras man för män som har en intim relation till sin bil.
"Edward har aldrig haft en intim relation med en kvinna. Däremot har Vanilla funnits i hans liv sedan 1982". Fascinerande. Vanilla är för övrigt en klassisk bubbla, vit. Tydligen tycker Edward om att hålla om henne. Och på ett ställe, precis högst upp på motorhuven under vindrutan, tycker han om att smeka henne - för hon är så kurvig och mjuk. Där stängde jag av tv:n.
Seriöst? Är utbudet så dåligt att det är det enda som återstår att visa? Ja, förutom alla oändliga repriser som hör sommaren till. Vem, förutom andra bilälskare, intresseras av detta program? Är det torsdagsunderhållning? Jag är helt av den uppfattningen att det står alla fritt att ha vilka sexuella preferenser och intressen de vill (givetvis INTE barnpornografi etc), så länge det inte skadar någon annan, men för den saken skull behöver det väl inte visas på tv?
Vart är världen på väg när en liten grupps sexuella intressen ska visas upp för allmänheten i form av torsdagskvällens tvunderhållning? Vad är syftet? Väcka förståelse? Medkänsla? Kunskap? Håna? Visa upp det som existerar utanför den så kallade sociala normen? Jag bara undrar. Upplys mig gärna.
Walk a Mile in My Shoes
"Walk a mile in my shoes
Walk a mile in my shoes
Yeah, before you abuse, criticize and accuse
Walk a mile in my shoes"
"Walk a Mile in My Shoes" - Elvis Presley
Man kan försöka intala sig att det inte spelar någon roll. Att de inte spelar någon roll. De känner en inte. Deras åsikt räknas inte. Man kan försöka intala sig allt man orkar. Försöka tills man storknar och kvävs av sina egna försök. För i slutänden spelar det roll. Oavsett om de inte känner en eller vet vem man är. Det spelar roll. At the end of the line it does matter!
Det är konstigt att andra har den makten. Totala främlingar. Människor häver ur sig saker. Kanske inte alltid medvetet. Ibland utan att tänka. Men sagt är sagt. Det går inte att få osagt. Går inte att sudda ut. Det finns kvar. Ord försvinner aldrig. Man vill inte ta åt sig. Ändå gör man det. Man vill låtsas att det var någon annan de kommenterade. Ändå vet man att det var man själv som kommenterades. Vem gav er rätten att vara nedlåtande? Vad har jag gjort er?
Jag är högst medveten om att jag är stor. Trots att jag undviker speglar så är det svårt att undgå det faktum att jag är överviktig. Jag bor i den här kroppen. Den tillhör mig. Den är min. Jag kan inte undkomma den hur jag än försöker. Vare sig jag vill det eller inte så är den min. Vi hör ihop. Kroppen och jag. Jag och kroppen. Vi är ett. Det finns ingen anledning för dig att påpeka det uppenbara. Jag känner den här kroppen bättre än någon annan. Jag vet historien bakom varje ärr. Varje skrymsle. Varje vrå. Och oavsett vad jag tycker om den, så är den min. Din åsikt kan du behålla för dig själv. Jag har inte bett om den. Jag vill inte ha den.
Du kan inte döma mig hårdare än vad jag dömer mig själv. Jag är min egen domare. Domen är inte nådig. Jag vet vad jag dömer. Det vet inte du. Jag vet vad som ligger bakom. Det vet inte du. Du har inte ens brytt dig om att tänka tanken att det kanske ligger något bakom. Du har inte tänkt på att varje människa är en historia. Du dömer det du ser. Du dömer ytan. Men ytan säger ingenting om vem jag är. Det intresserar dig tydligen inte heller. Du dömer ändå.
Om vi bytte plats för en dag. Eller bara för några timmar. Så kanske du inte längre skulle vara lika snar att döma. Då kanske du skulle inse att det finns långt mycket mer än bara lättja bakom min vikt. Då kanske du tänker dig för nästa gång - innan du fäller en kommentar om någon. Kanske skulle du lära dig att varje människa är en historia. Att ytan inte på något vis visar vad som finns bakom.
Så jag ber Dig; Before you abuse, criticize and accuse - walk a mile in my shoes!
Besvikelse
"Disappointment Is the Nurse of Wisdom"
-Sir Boyle Roche
Det är konstigt att något litet och trivalt till enorm besvikelse. Sån där gnagade besvikelse som äter en med sina sylvassa tänder. Något litet blir plötsligt något stort. Det är verkligen inte ingen big deal, egentligen, men just idag känns det så.
En vän skulle kommit förbi och fikat en stund nu i eftermiddag. Tyvärr kollapsade hennes mage, stressmage är inte bra. Därmed föll fikaplanerna som ett korthus i en stormvind. Suck. Jag är otroligt sällskapssjuk just nu. Dessvärre har jag inte så stor kompiskrets. Minimal är den till och med. Detta gör att det inte finns så många att umgås med. Och de som finns, förutom L då, befinner sig för långt bort.
Just nu hade jag behövt lite umgänge. Därför blev besvikelsen enorm. It's not the end of the world. Absolut inte. Besvikelsen kommer inte enbart av inställd fika. Den kommer ur frustrationen över att jag står och stampar på samma ställe. Ständigt. Och av det som depressionen berövat mig.
Förut var det inte viktigt. Förut fanns det inte utrymme. Förut fanns inte orken. Nu finns det utrymme. Nu finns det lite mer energi. Nu finns längtan efter umgänge. Och nu finns ett uppdämt behov av människor. Men på grund av det som varit, och fortfarande delvis är, så finns inga människor. Ödets ironi?
"Ones Best Success Comes After Their Greatest Disappointments"
-Henry Ward Beecher
Johnny Depp
Jag har alltid varit svag för män med mörkt hår. Gärna lite för långt, rufsigt, hår. Män med en blick som lovar mer än den håller. Inte farliga män. Bara bad guys i den mån att man vet att man kommer få hjärtat krossat. Ändå kan man inte motstå frestelsen.
Johnny Depp är den skådespelare som kommer närmast min ideala bad guy utseendemässigt. Han matchar inte min mentala bild perfekt, men ganska nära. Den äldre Johnny, that is. Den yngre versionen av honom är för barnslig. Det var filmen "The Tourist" med just Johnny Depp, och Angelina Jolie som fick in tankarna på detta spår. Fascinerande.
Min dröm är dock ingen bad guy. Det är en good guy. Med stort hjärta. Någon som låter mig flyga fritt, men samtidigt förankrar mig på jorden. Det är vad jag önskar mig.
weheartit.com
Isadora Graffiti Nail
I'm hooked! Jupp, så är det. Sommartid brukar jag roa mig med att måla naglarna i en ny färg varje vecka. Egentligen borde jag roa mig med det året om bara för att det är kul. Än så länge är det dock en sommartradition.
För ett tag sedan snubblade jagöver Isadora's Graffiti Nail. Och är hooked! Ja, ja, ja jag vet att det säkert är sååå förra året, men jag är ochict efter och jag bryr mig inte det minsta! Det är barnsligt roligt att kombinera färger. Löjligt roligt! Måste helt klart utöka samlingen nagellack för att kunna mixa ännu mer.
Bas: Isadora Wonder Nail - 651 Silver Sparkles. Top: Isadora Graffiti Nail Top - 808 Blue Burner
Daimpannacotta
Gjorde daimpannacotta i söndags. Farligt gott! Nu är det ju i och för sig svårt att misslyckas med just pannacotta - oavsett smak blir det alltid gott. Typ.
Om någon känner för att prova så kommer receptet här:
Daimpannacotta (4pers)
3 dl grädde
100 g Marabou daim (dvs chokladkakan)
1 ½ gelatinblad
2 ½ msk socker
Blötlägg gelatinbladen.
Koka upp grädden tillsammans med sockret.
Ta av kastrullen från plattan.
Lägg i chokladen i grädden. Rör tills chokladen smälts.
Krama ur gelatinbladen. Rör ner i chokladgrädden tills upplöst.
Häll upp i glas. Ställ i kylen några timmar.
Servera. Jag serverade med en liten klick grädde och strödde daimkulor över.
Fel
Dagens ord är helt klart fel. Vaknade i tid för ett möte. Gick en kort promenad med mr Hund. Åt frukost. Var på plats i tid. Bara för att inse: Rätt plats och rätt tid men fel dag. Hur kul är det? Jag som var, och fortfarande är, segare än den segaste kola (det ska vara Ryfors nötkola - fast den inte är seg) hade mer än gärna tagit sovmorgon. Hmm. Och nu måste jag återigen ställa klockan i morgon. Beiget.
Det var bara att åka hem igen. Hyrde film som tröst. "Conviction" med Hilary Swank baserade på en verklig händelse. Lite seg, men helt ok. Vädret är inte det roligaste så film och filt känns som ett bra val. Att dessutom ha sällskap av inte mindre än tre killar (fyrfotade) gör ju inte saken sämre. Låtit killarna springa av sig lite och nu sussar de återigen sött.
Själv ska jag nog eventuellt ta med mig mr Hund och ta en tur till Lidköping senare. Innan borde jag dock överväga någon form av lunch. Mat känns mest som ett nödvändigt ont just nu och inspirationen är lika med noll. Men jag har hört att äta bör man, så jag får väl ta tag i saken.
Mr Hund
Söt!
Full fart framåt!
Någon ÄLSKAR vatten!
Fotbollsspelare?
Sömnlös
Det blev en sömnlös natt. Gäsp. Somnade gott för att vakna drygt 1½ timme senare. Sen tillbringades natten i mer vaket än sovande tillstånd. Kan inte ens beskylla mr Hund för min sömnlöshet. Han sov så sött vid min sida. Det var snarare jag som störde hans sömn genom att vrida och vända på mig. Jag fick faktiskt en och annan missbelåten blick av honom. Förhoppningsvis får han inga bestående men.
Istället för att vara någorlunda pigg och utvilad befinner jag mig snarare i ett zombieliknande tillstånd. Eller kanske sömngångare? Lite som Sid i Ice Age, typ. Å andra sidan minns jag knappt när jag senast var pigg och utvilad, eller rättare sagt kände mig pigg och utvilad. Man kan lugnt säga att jag är van vid att vara som Sid. Han är dock sötare. Och roligare.
Oh well. Vad är en bal på slottet? Det lär jag nog faktiskt aldrig få veta. Klarar mig utan den vetskapen också. Nu ett möte hos psykologen. Sen soptippen. Härliga måndag! Dock verkar det som att solen skulle kunna tänkas titta fram!
Mys!
"Let it rain
Let it rain on me
Let it rain, oh let it rain
Let it rain on me"
Let it Rain - Amanda Marshall
Jag kapitulerar för regnet. Låt det regna. Jag kan ändå inte påverka det. Låt det regna! Dock var det inte särskilt mysigt att promenera i regnet. Luften är inte speciellt kall, men regnet är. Tyvärr har mr Hund inte genomgått toaletträning, så det är inte så mycket att göra annat än att traska ut med jämna mellanrum. Regnet är i alla fall konsekvent - det har regnat hela dagen nu.
Vi har myst i soffan några timmar. Läst. Tittat på film. Ätit pizza. Haft det gott. Man behöver såna här dagar ibland. Det hjälper till att ladda batterierna. Mina batterier behöver alltid påfyllning. Jag har dock inte riktigt klurat ut huruvida det var gott med pizza eller inte. Det var längesedan jag åt pizza senast och nu har jag en känsla av att pizza är ganska överskattat. Oh well.
Det blev "Morgon i Jenin" av Susan Abulhawa som blev nästa bok att ta sig an. Den fångade mig ganska snabbt måste jag erkänna. Jag är helt enkelt svag för böcker där verkliga händelser utgör grunden för berättelsen. I det här fallet är det Israel/Palestina-konflikten som är grunden. Ska bli intressant att se om boken fortsätter fånga mig.
Avbröt läsandet för att istället titta på film en stund. "The Other Woman" med Nathalie Portman i huvudrollen fick det bli. Det var ett tips från syster yster. En helt ok film. Dock inte den muntraste av handlingar. Kan dock konstatera att jag gillar Nathalie Portman mer och mer.
Efter filmen var det bara att inse att det inte fanns något annat alternativ än att trotsa regnet. Mr Hund behövde ut och som vi alla vet: nöden har ingen lag. Det är nog mycket begärt att en liten hund ska knipa tills regnet upphört. Hans uppfordrande blick var dessutom för svår att ignorera. Dock var han rätt missnöjd med det våta gräset. Vattenpölarna var desto roligare. Nu har jag en våt hund som sällskap. Mysfaktor? Ganska låg. Han är söt ändå.
Klockan är ännu bara barnet. Folk verkar ha gått i någon slags ide. Så jag får väl helt enkelt återvända till min bok en stund.
MysSöndag
"Regnet det bara öser ner,
och jag är så våt om både skor och strumpor..."
Ja, så illa är det faktiskt. Söndagen den 19 juni 2011 är en riktigt tråkig dag. Himlen är blytung. Stundom ösregn, stundom duggregn. Fascinerande. Vad hände med lata dagar i solen? Nu är det snarare regnforskning som gäller. Och fast jag givetvis tål vatten, så är det inte speciellt lockande att bege sig ut. Det lockar inte ens att dansa i regnet.
Det får helt enkelt bli en mysdag. Får införskaffa lite filmer och krypa upp i soffan och låtsas att världen utanför har rymt. Tillfälligt. Nu är jag dessutom hundvakt en vecka, så myssällskap finns. Härligt!
Soffan nästa!
Myskillen
Barnsäkrat...
Inget väder är för dåligt för grillning. Det är min fasta övertygelse. Min livsfilosofi. Så trots mörka moln och lätt duggregn så stod grillning på schemat. Dock hade tändvätskan något att säga till om. Den vägrar fräckt nog att låta sig öppnas! Det spelar ingen roll hur mycket man trycker och vrider - flaskan förblir barnsäkrad. Och därmed även vuxensäkrad. Helt galet!
Det är bara att konstatera att kvällens grillande föll på en av de viktigaste komponenterna. Fy bubblan! Så det blir helt enkelt bara till att tillaga den välmarinerade fläskfilén inomhus istället. Snopet! Något säger mig att kvällens grillmästare inte är allt för sorgsen över att slippa stå i duggregnet.
Blä!
Idag känns som en riktigt bläig dag. Vaknade med känslan av att inte riktigt vara i form. Känner mig lite låg. Lite smått gråtmild. Vet att det med största sannolikhet är pms-relaterat. Det gör dock inte saken mycket lättare. Tyvärr finns det ju heller ingen direkt lösning på problemet, så det är bara att uthärda.
Tänkte öka på bläigheten en aning genom att ta mig an städningen som ideligen blir framflyttad. Jag är helt enkelt inte typen som tycker om att städa. Jag älskar slutresultatet. Vägen från stökigt till snyggt får gärna skötas av någon annan. Nu finns det dock ingen annan att tillgå så jag får fixa det själv. Städa it is!
Kastar in några vallmobilder för att lysa upp dagen lite. Fler personliga bilder, mer om mig och bättre layout kommer när jag orkar ta tag i html-världens alla koder.
It's Raining Men...
...fast det stämmer inte riktigt. Inga män faller från sky. Och för att vara ärlig så må himlen vara blytung och grå, men det regnar inte. Inte just nu i alla fall. Jag är dock övertygad om att himlen återigen kommer att öppna sig. Ska man tro SMHI så kommer helgen bjuda på riktigt tråkigt väder. Förvånande? Nej.
Jag önskar dock att det regnade män. Åtminstone en speciell man. Det hade varit mysigt. Speciellt som jag blev vansinnigt sugen på kvällspicknick. En myspicknick med jordgubbar, melon, mango, druvor, kex och ostar samt lite allehanda snacks. Nothing fancy. Bara mys. Fast det saknas två viktiga - för att inte säga nödvändiga - komponenter: Kvällssolen skymtar inte ens om man kisar något alldeles väldigt. Och mest av allt fattas någon att picknicka med.
weheartit.com
Deep Blue Star
Tänkte att jag skulle presentera tanken bakom bloggnamnet, Deep Blue Star. Det finns faktiskt, tro det eller ej, en tanke bakom det.
Deep av den enkla anledning att jag stundtals är så djup att jag faller över min egen djupsinnighet.
Blue för att blått alltid varit och alltid kommer att vara min favoritfärg. Himmelsblå är den ultimata nyansen - som himlen en vacker sommardag. Det hade även kunnat syfta på det faktum att blue även syftar på nedstämd, vilket jag stundtals är, men så var inte tanken.
Star för att en vän en gång beskrev mig med orden "en stjärna med svindel". Det ligger nog en hel del sanning i det. Dessutom tycker jag om stjärnor - de är fascinerande.
Man skulle även kunna tänka sig en djupblå stjärna.
Där har ni tanken bakom namnet. Ganska okomplicerad historia.
Barn Är Fantastiska
Varje barn är ett mirakel. Ett underverk. En fantastisk skapelse. Jorden är full av underverk, mirakel och fantastiska skapelser. Vi glömmer oftast bort att se det dock.
Finns det något ljud som är härligare än ett barns bubblande skratt?
Finns det något mer fascinerande än att betrakta ett sovande barn?
Finns det något som är mer tillfredsställande än att se ett barn lära sig behärska något nytt?
Finns det något som slår känslan av ett barns armar runt ens hals?
Det är fascinerande hur ett barns närvaro kan göra att man känner sig tillfreds. Hur de med sin blotta närvaro kan få allt annat att bli obetydligt. Det spelar ingen roll vad eller vem man är. Bara man befinner sig i nuet. Allt annat saknar betydelse. Ett barn kräver egentligen bara att man är närvarande, här och nu. Då ger de sin ovillkorliga kärlek och tillit.
Ända sedan jag var liten har jag dragits till barn. Barn har dragits till mig. Många av mitt livs bästa stunder har jag haft tillsammans med barn; grävandes i sandlådan, byggandes torn av klossar bara för att i nästa stund rasera dem, gungat, busat och myst. Vi har funnit ett utbyte i varandra. Jag trivs i barns närvaro och barn verkar trivas i min.
Hur stormig tillvaron än varit så har barn alltid haft en lugnande effekt på mig. Jag tror att det beror på att de inte kräver någonting av mig. Jag får vara jag. Och de tycker om mig för den jag är. Utan krusiduller. Det är befriande.
Idag påmindes jag återigen om hur uppfriskande det är att umgås med barn. Det var längesedan jag umgicks med barn, men idag fick jag förmånen att umgås med 20 månader gamla Hugo. Helt underbar i sina upptåg. En spjuver med bus lysande i blicken.
Barn har alltid varit en självklarhet. Det är omgiven av barn som jag hör hemma. Tillsammans med barn känner jag mig hemma. Jag har alltid velat bli mamma. Det har alltid varit min dröm. Jag hoppas jag får förmånen att bli det. Ja, förmånen - för barn är ingen självklarhet utan en gåva.
in
Hundmys och Läsning
Idag har det varit en riktig slappardag - som så ofta annars. Till mitt försvar vill jag dock påpeka att vädret inte har inbjudit till några utomhusaktiviteter utan istället har det varit perfekt väder för att kura ihop sig under en filt med en bok och försvinna in i en annan värld. Eftersom jag dessutom varit hundvakt åt syster ysters lille charmtroll, som är en mästare på mys, så var det ännu mysigare att bara vara med honom ihoprullad vid min sida. Det är en riktig myshund - keligare får man nog leta efter.
Eftersom mitt bokpaket från AdLibris kom igår (och jag givetvis genast påbörjade en bok) så var jag tvungen att avsluta "Varför gråter inte Emma?" av Magnus Wennerholm och Emma Jangestig. Det var en oerhört gripande bok om morden i Arboga 2008 när två små barn brutalt mördades och deras mamma, Emma, skadades svårt. Dådet var en riksnyhet och under lång tid kunde man genom media följa allt som skedde - från brott till det att den skyldiga dömdes till livstids fängelse och utvisning. Boken är Emmas, och hennes närmaste familjs, egen berättelse om det som hände och kampen om att gå den skyldiga dömd och på så vis ge barnen upprättelse. Det är en bok om kärlek - utan hat. Stark. Gripande.
Tog en paus för lunch samt hjälpte mamma med hennes bullbak - jag gjorde nog egentligen inte mycket nytta mer än provsmaka resultatet, men det är alltid något. Läslusten gjorde sig dock återigen påmind, och efter en sväng ut med hundarna så plockade jag upp "Bröllopsfixaren" av Marita Conlon-McKenna. Det visade sig vara en riktig feel-goodbok och det är ju aldrig fel. Kanske är det min oförklarliga kärlek till Irland, ett land jag trots allt aldrig besökt, men det är något speciellt med böcker skrivna av irländska författare eller som utspelar sig på Irland. Jag vet egentligen inte varför. Som så många andra saker här i livet bara är det. Boken rekommenderas till alla som gillar mysiga böcker.
Jag är helt klart inne i en läsperiod. Just nu bara måste jag ha en bok i händerna, eller åtminstone inom räckhåll. Det är en enorm befrielse att försvinna in i en helt annan värld genom att bara öppna en bok. En underbar känsla att se ord bilda meningar som i sin tur bildar en historia. Vackert. Väldigt vackert. Speciellt när historien berör. Det är bara att konstatera att jag är en bokmal och ordälskare.
Tyvärr finns det ju annat här i livet än att läsa. Sånt som kan rubriceras som "onödigt ont" till exempel städning. Varför är städning så sanslöst tråkigt? Jag kan knappt komma på något som är tråkigare än att städa. Kanske att det skulle kunna vara strykning, men hur ofta stryker man? I min värld? A L D R I G! Därför innehar städning förstaplatsen på listan över tråkiga måsten. Jag tvättar gärna. Lagar gärna mat. Men det är något med skurhinkar, dammtrasor, moppar och dammsugare som helt enkelt gör mig anti.
Det är helt klart trevligast att ha det rent och snyggt om kring sig. Absolut. Jag bara föredrar att inte vara den som ser till att det är rent och snyggt. Det lämnar jag mer än gärna till någon annan. Tyvärr dyker det ju sällan upp någon städfe och viftar med sitt magiska trollspö och POFF! så är allt rent och snyggt. Nej, det kanske fungerar i sagans värld men under mina 27½ år här på jorden så har jag ännu inte sett skymten av en städfe som får allt rent, snyggt och prydligt med bara ett viftande.
Så det återstår nog bara för mig att ta mig i kragen och ta tag i saken för egen maskin. Hmm. Jag borde dessutom skynda på och få det gjort innan helgen, så att allt är hundsäkrat när jag nästa vecka ska vara hundvakt. Jag vill inte gärna behöva berätta för syster yster att deras glupska charmtroll hittat något intressant som han glatt satt i sig och hamnat hos veterinären. Den upplevelsen besparar jag helt mig själv. Det är tillräckligt arbetsamt att vara på alerten när man är ute med honom - i hans ögon är uppenbarligen världen ett skafferi och allting är ätbart. Därför är det säkrast att inte ta några onödiga risker.
Fast innan städning blir aktuellt så ska morgondagen först ägnas åt småbarnsmys. Härligt!
Från Hippo Till Gasell
Hippo är faktiskt ett otroligt gulligt smeknamn för flodhäst. Det korrekta ordet på engelska är ju egentligen hippopotamus, men hippo är betydligt enklare att säga - dessutom låter det betydligt gulligare. Gullighetsfaktorn är av betydelse, i alla fall ibland.
Varför denna titel på ett inlägg? Det är en väldigt bra fråga - en berättigad fråga till och med. Ja, efter några års uppehåll i viktnedgångsplanerna så har jag nu samlat ihop mig tillräckligt för att återigen ta tag i saken. Detta ska bli sista sommaren som jag på grund av min kroppstorlek inte ska kunna njuta av sommaren. Det räcker nu. Jag älskar sommaren, älskar solen och värmen men på grund av min kroppshydda så kan jag inte njuta av det som jag älskar. Det är inte rättvist mot mig själv.
Jag har alltid varit mer åt det mulliga hållet, men fram tills för sådär 10 år sedan så trivdes jag med det. Jag trivdes i och med min kropp. Den var inte perfekt, men den var min och vi kom överens. Det är väl ändå huvudsaken, att man trivs med sig själv?! Tyvärr fick jag inte behålla min trivsel utan istället kom livet emellan och världen vändes upp och ner...
På grund av en djup depression i tonåren och den inaktivitet samt bristande struktur som följde i dess spår, så började jag gå upp i vikt. När man befinner sig i depressionens starka grepp spelar ingenting någon roll - så inte heller viktuppgång. Man bryr sig inte därför att man helt enkelt inte orkar bry sig. Det är fullt tillräckligt att bara orka andas. När jag sedan började med en ny medicin ökade jag ännu mer i vikt. Enligt vissa är/var medicinen ett "rävgift" på grund av att den i de flesta fall leder till viktuppgång. Tyvärr behövde jag den medicinen under flera år och därmed eskalerade min viktökning och som mest vägde jag hela 151,5kg. Skrämmande tanke! Där var måttet rågat. Jag hade återhämtat mig så pass i min depression att saker och ting inte längre var oviktiga. Och plötsligt stod det klart för mig att jag var tvungen att göra något åt min vikt eftersom jag börjat vantrivas något fruktansvärt med min storlek.
Sommaren 2008 kunde jag äntligen sluta med "rävgiftet" och resultatet blev att jag väldigt snabbt tappade vikt. På bara en månad gick jag ner drygt 7kg. Utan ansträngning. Det som var mest skrämmande var att jag efter att ha slutat med medicinen insåg att jag inte längre var sugen på något. Ja, för "rävgiftet" hade gett mig ett konstant sug efter någonting som jag faktiskt aldrig varit medveten om. Det var först när suget var borta som jag insåg att det funnits. Det var en jobbig upplevelse, och trots att jag önskar att jag aldrig hade behövt "rävgiftet" så går det inte att göra ogjort.
Från juli till december 2008 gick jag ner 18kg utan större anstränging. Det var en oerhört befriande upplevelse att känna sig piggare och framförallt lättare. Säg dock den lycka som varar för alltid. I början på december fick jag plötsligt kraftiga smärtor i magen och några dagar senare stod jag inte ut längre utan fick ta mig till akuten. Efter provtagning visade det sig att jag drabbats av pankreatit (bukspottkörtelinflammation). Dagen efter visade det sig att det var gallsten som var boven i dramat. Gallsten är vanligt efter viktnedgång, särskilt snabb viktnedgång eftersom kroppen inte riktigt hinner med att bryta ner fetterna.
Efter några dagar på sjukhus hade jag tappat ytterligare i vikt, inte så konstigt med tanke på att jag endast fick dropp, och jag var nere på -22kg. Tyvärr gick de sista kilona lite för fort för att kroppen skulle må bra av det, och jag fick gå upp några kilon för att kroppen skulle hinna med att återhämta sig. Den slutliga viktnedgången är därmed -16kg. Där har jag stått still sedan januari 2009.
På grund av att 2009 blev ett år som jag helst vill glömma: älskade farmors bortgång, galloperation, mosters bortgång, det ena hälsoproblemet efter det andra, heltidsstudier, utmattning, farfars bortgång och slutligen fallet tillbaka ner i depressionens grepp, så fanns det helt enkelt inte utrymme för att fortsätta kampen mot vikten. Istället fick jag, och har jag fått, koncentrera mig på att återfinna balansen. -16kg är dock långt ifrån tillräckligt, och nu känner jag mig tillräcklig balans för att återuppta viktkampen.
Jag vill uppnå mina drömmar, leva fullt ut och blicka framåt. För att kunna göra det måste jag gå ner i vikt. Det är ett faktum som inte går att förbise. Det är dags att jag börjar njuta av livet och allt som det har att erbjuda, och för att kunna göra det måste jag i första hand ta itu med min vikt. Annars kommer jag inte vidare i arbetet med min depression heller. Därför ska jag göra ett allvarligt försök att gå ner i vikt i sommar - lägga den ork och energi jag har på att få kilona att falla av. Numera finns även en gastric bypass med i tanken - om jag inte skulle lyckas på egen hand. I slutet av augusti ska jag utvärdera resultatet av min ansträngning för att gå ner i vikt och se om resultatet är tillräckligt bra för att jag ska kunna tro på att jag klara det på egen hand, eller om en operation är det bästa alternativet.
Det jag med största övertygelse vet är att detta är den sista sommaren som jag tänker vantrivas med min kropp. Det är dags att börja leva. Detta är sista sommaren som jag på grund av min kroppsstorlek inte ska kunna njuta av solen, värmen och allt som hör sommaren till. Jag behöver solljuset. Jag behöver värmen. Jag lapar i mig det och lever på minnet av det under mörka och kalla vintrar. Det är så jag uthärdar mörka perioder - med hjälp av minnen av soliga dagar och vetskapen om att det kommer nya sommardagar och fylla på minnesförrådet med. Att inte kunna njuta av solen och värmen är en plåga. Att gömma sig från något som är nödvändigt bara för att kroppsstorleken gör det outhärdligt är tortyr. Och det förbättrar definitivt inte mina chanser att bekämpa depressionen. Därför måste jag återuppta kampen mot kilona. Det finns inget annat alternativ.
Så även om hippos har sin skönhet så är tanken att jag, på sikt, ska förvandlas från en osmidig hippo till en graciös gasell - om än min egen version av gasell.
Tillbaka i Bloggandets Värld
Nu har dock saker och ting ändrats något, och kanske har jag någonting att skriva om. Det innehållsmässiga värdet av mitt skrivande är upp till andra att avgöra, men jag måste få skriva. Jag saknar skrivandet. Saknar att se tankar, funderingar och fantasier växa fram och bilda ord. Kärleken till ord är lika stark som alltid. Kanske starkare än någonsin till och med. På något sätt blir det mer och mer uppenbart att det är bland ord jag hör hemma. Det är bland ord som jag känner mig mest hemma.
Jag har flera gånger varit inne och på väg att starta upp en ny blogg. Det stora problemet har dock varit att hitta ett passande namn. Något som känns som jag. De flesta namn jag provat har redan varit upptagna, och därmed fick Projekt Blogg ligga på is ytterligare ett tag. Sedan insåg jag att det var lika bra att hålla det neutralt. Tyvärr finns min senaste blogg kvar, så det mest ultimata namnet har jag redan förbrukat men detta blir minst lika bra.
Så i och med detta inlägg är nu bloggandet officiellt. Huruvida någon kommer att följa mina inlägg återstår, men min tanke är inte att i första hand locka läsare - syftet är att bara att skriva. Låta tankar, funderingar och allt annat förvandlas till ord.
Tills vidare kommer layouten inte att vara den roligaste, men med tiden kommer den att förändras och förbättras - tills vidare får dock denna duga.
Nu ut i solen som förärat oss med sin närvaro.
