☆World of Mica☆

...det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"
"Tvivel" - Lars Winnerbäck

Tvivel. Jag är drottningen av tvivel. Det finns nog ingen som tvivlar så mycket som jag, på allt. Just nu är jag inne i ett tvivelstim. Tvivlen avlöser varandra. Tvivlen och oron de skapar borrar sig in i mitt inre. Lämnar en iskall klump i magen. Gör det tungt att andas. Välbekant och ändå så främmande.

Jag känner mig fångad, fasthållen. Vet inte vart jag är på väg. Det finns ingen riktning. Känner mig vilsen. Efter mycket velande har jag dock nästan bestämt mig för att studera i höst. Försöka studera. Exakt vart jag ska hitta orken till det har jag ännu inte hittat lösningen på. Studier är dock det enda alternativ jag har just nu - om jag inte vill tjafsa med läkare. Det vill jag inte.

Det finns aldrig någon andningspaus. Ingen möjlighet att stanna upp och känna efter. Det gäller hela tiden att ha nästa steg uträknat. Helst med en backup plan, eller två. Jag hinner aldrig känna efter, tänka efter, vad jag vill. Världen är konstant i gungning. Det väcker tvivel. Oro. Jag vet inte vart jag vill vara, vad jag vill göra. Vet bara att jag vill något mer, något annat. Trött på att känna mig fångad. Jag längtar bort.

I min värld kommer tvivel aldrig ensamt. De kommer i flock. Svärmar runt som en ilsken getingsvärm. Sticker sina gaddar i mig. Framtiden ger mig tvivel. Nuet tvivlar jag på. Kort sagt tvivlar jag just nu på det mesta. Det inkluderar J.

Vi har inte träffats sedan mars/april. Det är flera månader sen. Avstånd och en del andra saker har kommit emellan. Det är jobbigt att inte kunna träffas när man vill. Saknad är påfrestande. Dessutom uppstår lätt tvivel när man inte träffas. I alla fall för mig. Jag börjar tvivla på allt möjligt. Försöker läsa mellan raderna. Läser in sånt som inte är där. Våndas.

Ingenting har egentligen förändrats mellan oss. Vi sms:ar fortfarande konstant, kanske inte riktigt lika ofta som förut men det är ju inte så konstigt, vi pratar minst en gång om dagen. Ändå finns oron där. Tänk om avståndet är spiken i kistan? Tänk om avstånd, barn (han har en son) och mina problem är för mycket? Tänk om jag tycker om honom mer än vad han tycker om mig? Tänk om han börjar tröttna på mig? Tänk om, tänk om, tänk om...

Jag kan skriva en lång lista med tänk om. Det ändrar ingenting. Jag skulle kunna fråga honom, än en gång, men då känner jag mig bara tjatig. Några djupa andetag är nog det bästa - och försöka se tiden an. Ett steg i taget. En dag i taget. Min längtan efter att få vara nära är starkare än min ångest för att åka tåg. Det är alltid något. Jag tycker om J mer än jag någonsin tyckt om någon. Det skrämmer mig. Får mig att tvivla.

Det är tröttsamt att tvivla. Tröttsamt att känna sig som en fågel i bur. Tomheten och iskylan i klumpen är tärande. Jag vill ha något mer. Något annat. Det innebär att jag måste utmana tvivlen. Försöka besegra dem. Den stora frågan är bara hur?