☆World of Mica☆

Hippo är faktiskt ett otroligt gulligt smeknamn för flodhäst. Det korrekta ordet på engelska är ju egentligen hippopotamus, men hippo är betydligt enklare att säga - dessutom låter det betydligt gulligare. Gullighetsfaktorn är av betydelse, i alla fall ibland.

Varför denna titel på ett inlägg? Det är en väldigt bra fråga - en berättigad fråga till och med. Ja, efter några års uppehåll i viktnedgångsplanerna så har jag nu samlat ihop mig tillräckligt för att återigen ta tag i saken. Detta ska bli sista sommaren som jag på grund av min kroppstorlek inte ska kunna njuta av sommaren. Det räcker nu. Jag älskar sommaren, älskar solen och värmen men på grund av min kroppshydda så kan jag inte njuta av det som jag älskar. Det är inte rättvist mot mig själv.
 
Jag har alltid varit mer åt det mulliga hållet, men fram tills för sådär 10 år sedan så trivdes jag med det. Jag trivdes i och med min kropp. Den var inte perfekt, men den var min och vi kom överens. Det är väl ändå huvudsaken, att man trivs med sig själv?! Tyvärr fick jag inte behålla min trivsel utan istället kom livet emellan och världen vändes upp och ner...

På grund av en djup depression i tonåren och den inaktivitet samt bristande struktur som följde i dess spår, så började jag gå upp i vikt. När man befinner sig i depressionens starka grepp spelar ingenting någon roll - så inte heller viktuppgång. Man bryr sig inte därför att man helt enkelt inte orkar bry sig. Det är fullt tillräckligt att bara orka andas. När jag sedan började med en ny medicin ökade jag ännu mer i vikt. Enligt vissa är/var medicinen ett "rävgift" på grund av att den i de flesta fall leder till viktuppgång. Tyvärr behövde jag den medicinen under flera år och därmed eskalerade min viktökning och som mest vägde jag hela 151,5kg. Skrämmande tanke! Där var måttet rågat. Jag hade återhämtat mig så pass i min depression att saker och ting inte längre var oviktiga. Och plötsligt stod det klart för mig att jag var tvungen att göra något åt min vikt eftersom jag börjat vantrivas något fruktansvärt med min storlek.

Sommaren 2008 kunde jag äntligen sluta med "rävgiftet" och resultatet blev att jag väldigt snabbt tappade vikt. På bara en månad gick jag ner drygt 7kg. Utan ansträngning. Det som var mest skrämmande var att jag efter att ha slutat med medicinen insåg att jag inte längre var sugen på något. Ja, för "rävgiftet" hade gett mig ett konstant sug efter någonting som jag faktiskt aldrig varit medveten om. Det var först när suget var borta som jag insåg att det funnits. Det var en jobbig upplevelse, och trots att jag önskar att jag aldrig hade behövt "rävgiftet" så går det inte att göra ogjort.

Från juli till december 2008 gick jag ner 18kg utan större anstränging. Det var en oerhört befriande upplevelse att känna sig piggare och framförallt lättare. Säg dock den lycka som varar för alltid. I början på december fick jag plötsligt kraftiga smärtor i magen och några dagar senare stod jag inte ut längre utan fick ta mig till akuten. Efter provtagning visade det sig att jag drabbats av pankreatit (bukspottkörtelinflammation). Dagen efter visade det sig att det var gallsten som var boven i dramat. Gallsten är vanligt efter viktnedgång, särskilt snabb viktnedgång eftersom kroppen inte riktigt hinner med att bryta ner fetterna.

Efter några dagar på sjukhus hade jag tappat ytterligare i vikt, inte så konstigt med tanke på att jag endast fick dropp, och jag var nere på -22kg. Tyvärr gick de sista kilona lite för fort för att kroppen skulle må bra av det, och jag fick gå upp några kilon för att kroppen skulle hinna med att återhämta sig. Den slutliga viktnedgången är därmed -16kg. Där har jag stått still sedan januari 2009.

På grund av att 2009 blev ett år som jag helst vill glömma: älskade farmors bortgång, galloperation, mosters bortgång, det ena hälsoproblemet efter det andra, heltidsstudier, utmattning, farfars bortgång och slutligen fallet tillbaka ner i depressionens grepp, så fanns det helt enkelt inte utrymme för att fortsätta kampen mot vikten. Istället fick jag, och har jag fått, koncentrera mig på att återfinna balansen. -16kg är dock långt ifrån tillräckligt, och nu känner jag mig tillräcklig balans för att återuppta viktkampen.

Jag vill uppnå mina drömmar, leva fullt ut och blicka framåt. För att kunna göra det måste jag gå ner i vikt. Det är ett faktum som inte går att förbise. Det är dags att jag börjar njuta av livet och allt som det har att erbjuda, och för att kunna göra det måste jag i första hand ta itu med min vikt. Annars kommer jag inte vidare i arbetet med min depression heller. Därför ska jag göra ett allvarligt försök att gå ner i vikt i sommar - lägga den ork och energi jag har på att få kilona att falla av. Numera finns även en gastric bypass med i tanken - om jag inte skulle lyckas på egen hand. I slutet av augusti ska jag utvärdera resultatet av min ansträngning för att gå ner i vikt och se om resultatet är tillräckligt bra för att jag ska kunna tro på att jag klara det på egen hand, eller om en operation är det bästa alternativet.

Det jag med största övertygelse vet är att detta är den sista sommaren som jag tänker vantrivas med min kropp. Det är dags att börja leva. Detta är sista sommaren som jag på grund av min kroppsstorlek inte ska kunna njuta av solen, värmen och allt som hör sommaren till. Jag behöver solljuset. Jag behöver värmen. Jag lapar i mig det och lever på minnet av det under mörka och kalla vintrar. Det är så jag uthärdar mörka perioder - med hjälp av minnen av soliga dagar och vetskapen om att det kommer nya sommardagar och fylla på minnesförrådet med. Att inte kunna njuta av solen och värmen är en plåga. Att gömma sig från något som är nödvändigt bara för att kroppsstorleken gör det outhärdligt är tortyr. Och det förbättrar definitivt inte mina chanser att bekämpa depressionen. Därför måste jag återuppta kampen mot kilona. Det finns inget annat alternativ.

Så även om hippos har sin skönhet så är tanken att jag, på sikt, ska förvandlas från en osmidig hippo till en graciös gasell - om än min egen version av gasell.