☆World of Mica☆

Jaha, då ser man tydligen ut som en Rasmus. Jag? Ja, mycket ska man få vara med om... Dock måste jag ju uppenbarligen se ut som en Rasmus när nu personen trodde att jag var Rasmus.

Scener från ett väntrum:

Jag sitter helt lugnt i en ganska bekväm fåtölj i väntrummet. Bekväma stolar i väntrum är högst ovanligt. Det känns mindre väntrumsaktigt med bekväma stolar. En reflektion jag gjort. Jag satt där i den ganska bekväma fåtöljen. Helt lugnt och pillade med sakerna i min väska. Det slog mig att jag borde investera i ny väska. Min är trasig. Sittandes där minding my own business tittar det in en person. En man. Han tillhör personalen. Det syns. Om inte annat är mappen med papper i hans hand bevis nog för att konstatera det. Han tittar sig omkring i det tomma väntrummet. Fastnar med blicken på mig. Jag nickar som hälsning. Vet att det inte är mig han söker. Så jag återgår till minding my business. Hans blick är dock kvar på mig, så jag tittar upp igen.

Mannen (med frågande tonfall):  Rasmus?

Jag (smått förvånat tonfall): Eh, nej...

Mannen: Nähä.

Mannen går därifrån. Kvar sitter jag, lätt chockad, och undrar hur jag plötsligt kom att se ut som en Rasmus. Jag undrar fortfarande.

Min osäkerhet inför denna Rasmushet är så djup att jag till och med sms:at ett antal personer och frågat om jag ser ut som en Rasmus. Alla har vänligt nog besvarat denna fråga med Nej! Det värmer. Trots dessa betryggande Nej! så har jag en känsla av att min osäkerhet kring min eventuella Rasmushet finnas kvar ett tag.

It's just another manic Monday..., typ.

En RIKTIG Rasmus! (bilden från Google)